Med Saga som inte släpper upp under sitt andra år såväl som genom att lägga till det personliga ögat till hans repertoar, visar Brian K. Vaughan världen han fortsätter att vara en lysande såväl som smart virtuos av serier.

Med monumentala hits som Y: The Last Man, Runaways, såväl som Ex Machina, under sitt bälte, var Vaughan en titan av fantasi långt innan hans nuvarande blockbuster – Saga såväl som det personliga ögat – verkligen började springa. Med hans, såväl som deras framgångar, har Vaughan slutat vara en pionjär inom serietidningen, klippa en väg samt förändra metodfansen såväl som skapare tittar på serier. Medan han inte uppfann skaparen hade serier, har Vaughan omfamnat det på en metod som inte många andra har såväl som en hög framgångsnivå genom att göra det.

Tidigare i år komponerade jag exakt hur Saga är den här generationens spel som förändrar komiker. Liksom metoden som Gwen Stacy’s död anses av vissa vara den stimulera som markerade början på bronsåldern i serier, kan Bryan K. Vaughans Sagas fantasifulla, djärva och konstigt relatabla berättelser potentiellt vara stimulerande som driver detta Generation av serier för att bortse från de daterade såväl som godtyckliga uppsättningar av censurer som leder de framstående serierna idag såväl som att nå stjärnorna istället.

Som om man träffade ett år inte räckte, samarbetade Vaughan med Marcos Martin för att producera ett annat djur tillsammans. En digital, DRM-fri, serietidning i full längd, som inte är så revolutionär i såväl som att tänka på komiker som Louis CK såväl som Aziz Ansari har gjort det i ett par år, men när när Du tar hänsyn till prissättningsdesignen “namn ditt eget pris” som du inte skulle förvänta dig Vaughan såväl som Martin skulle göra det bra, men de visade naysayers att majoriteten av publiken är villig och upphetsad att betala för innehållet.

Vad är det som skiljer Vaughans komposition? Först gör han charmen med sina karaktärer mindre om vad de är än vem de är. Det spelar ingen roll om hans huvudpersoner är lejon, mutanta barn, den sista killen på jorden eller coola utlänningar med sex armar eller vingar samt magi, Vaughans karaktärer tror och känner med all komplexitet av äkta människor. De är oroliga såväl som felaktiga som så, så intressanta. Det skadar också att de också är extremt uppfinningsrika koncept.

För det andra är Vaughan en mästare i sitt hantverk. I en intervju från 2007 talar Vaughan om sitt engagemang för den tre akt plottstrukturen som västerländsk berättelse utvecklas på. Hans berättelser har en början, en mitt, liksom ett slut (för det mesta) som ger publiken känslan av att allt vi läser bygger mot något av betydelse. På en marknad mättad med serier som förläggare utvecklas till franchises såväl som som verkar vilja springa för evigt, är Vaughan inte rädd för att lägga en värld i säng när karaktärernas berättelser har slut. En uppenbar dock konstigt lysande idé.

Slutligen, liksom jag har sagt detta tidigare i andra artiklar, men Vaughan gillar serier. Med saker som saga och ex Machina komponerar han inte för filmavtalet. Han skapar historien som främst finns på sidan, vilket gör läsupplevelsen mycket mer sömlös, rolig och spännande.

För sitt arbete med Saga såväl som det personliga ögat, såväl som för att vara en mästerhistoria såväl som en pionjär inom fantasi samt serietidningar, är Brian K. Vaughan årets oberoende författare av året. Leve kungen!